historia

Historia

Historikfakta från bokprojektet.

Bok projekt "En bok om Männikkö"

Enligt Styrelsens beslut den 15/10/20005 skall arbete påbörjas kring en bok som belyser Männikkös historia.
Projektledare och en grupp som arbetar med projektet har tillsatts
enligt följande.

Ingemar Broth kursledare
Adress: Männikkö 157
980 61 Tärendö

Övriga Deltagare:

Elsa Broth Männikkö
Emma Tjäder Männikkö
Heimer Hallergren Männikkö
Inge Johansson Männikkö
Östen Videhall Männikkö
Birger Johansson Männikkö
Kalle Rautio Tärendö
Anna Karin Johansson

Kalla Kriget av Bertil Kantola

2006 års fastighetsbeteckning med ägarens namn
Vaenvaara och Männikkö

Vaenvaara 1:6
Akt 25-F 1976-791
Ursprung 1:3

1:4
Akt 25 - Tär - 742
Ursprung 1:3

1:10
Rauno Mäkinen
… 1982

2:1
Svea skog

1:9 Vaenvaara
Lars-Olof Tjäder

Männikkö
4:2 Anna-Karin Johansson
Svea Johansson

4:5 Anna Karin Johansson

3:2 Lars-Olof Tjäder

2:7 Ann-Kristin Efstratiadis

2:9 Inge Johansson

3:1 Bo-Göran Törnkvist

2:3 Birger Johansson

1:15 Östen Videhall

1:7 Torsten Aldenlöv

1:6 Gunborg Bergkvist 1/10
Gunhil Krokseter 1/10
Ulla Hallergren 1/10
Tyra Hallergren 7/10

1:2 Asta Videhall

1:8 Elsa Broth

1:13 Lars-Erik Aldenlöv

1:9 Sten och Sune Juuso
ursprung 1:1

1:25 Ulla Hallergren
ursprung 1:6

1:24 Tomas Hallergren

1:26 Carl-Åke Michael Hallergren

1:16 Thyra Hallergren

1:18 Else-Maj Juuso

1:20 Bertil Jungner

1:19 Folke Aldenlöv

1:21 Elsa Broth

8:2 Birgitta Hallergren

8:1 Heimer Hallergren

1:11 Håkan Tam…dal
Doris Videhall

1:12 Aili Medeste…

1:17 Göte Kantola

1:28 Majlis (Videhall) Ejderlöp

1:27 Valjus Hannu Tapani

1:23 Eva Videhall
Ines Karina Viirelä
Jorma Kal… Viirelä

2:8 Pentti Joona

2:10 Pentti + Paula Joona

2:2 Arne Juntti

1:3 Per-Åke Videhall
Anna-Lisa Videhall

3:3 Glenn Olofsson

3:4 Alf Wikström

3:6 Undo?? Torsten Rantatalo

3:5 Helmer Emanuel Almerby

3:1 Bo-Göran Tornkvist

6:1 Bertil Kantola
Göran Kantola
Anders Kantola

6:2 Göran Kantola

7:1 Staten

4:4 Lars-Olof Tjäder

DOP, BRÖLLOPP,BEGRAVNINGAR.

Dop hade man huvudsakligen i hemmen. När prästen kom till byn anordnades denna förrättning. Nöddop förekom också. Det kunde utföras av någon predikant eller annan betrodd person i byn.

Bröllop kunde vara en stor festlig tillställning med många gäster närvarande. Vid dessa tillfällen kunde någon kyrkans man vara med.

Den allra största händelsen var dock begravningar.

Byns kvinnor ställde upp och lagade mat,bakade och hjälpte till på många sätt. Bl.a kunde man också bidraga med pengar.

Vi vet att i gamla tider var det mycket ovanligt att en person avled på något sjukhus. Den gamle eller sjuke vårdades i hemmet.
När dödsfallet hade skett samlades man i sorgehuset för att sjunga psalmer och kanske säga några ord.Den döde hade då svepts i något lämpligt tyg eller klätts i sina bästa kläder och placerats i en kista. Kistan var tillverkad i byn av Karl Nilsson. I en del hem bars kistan med den döde runt i husets alla rum som ett sista farväl. Detta var en s.k. bisättning. Det görs numera i gravkapellet i Tärendö. Kistan sattes sedan in i något utrymme på gården, som prytts med granris på golvet. P.g.a långa avstånd var inte alltid någon präst med.
Ibland, beroende på årstid bl.a., kunde det dröja veckor innan begravningsdagen var inne.
Alltså hade man gott om tid att förbereda sig.
Inför denna dag var det ordnat på följande sätt:
Alla som skulle vara med på begravningsdagen samlades i sorgehuset. Kistan hade ställts utanför på gården. Frukost och kaffe serverades i god tid. Man skulle ju hinna till högmässan i Tärendö. Sommartid fraktades kistan i båt till Tärendö Vintertid körde man med häst till kyrkan. Det kunde bli ett långt liktåg. Viktigt var att hålla reda på hur många ekipage som deltog i färden.( Likadant är det nu för tiden. Man räknar hur många bilar som körs till kyrkan!!)
Efter högmässan bars kistan in i kyrkan fram till koret.Efter begravningsritualen hände det kanske att någon höll ett tal. Så bars kistan ut till graven och sänktes ner,och blomsterkransar lades runt gravöppningen., psalmer sjöngs .
Nu var det så dags för sorgefolket att återvända till Männikkö, för middag skulle alla bjudas på. Om man räknade med mycket folk kunde frukosten intas i sorgehuset och middagen i någon grannes hus. Denna tillställning kallades för gravöl. Det hörs på namnet att det kunde förekomma alkohol. Dock sägs att i kristna hem bjöds inte på sprit.
Begravningar ansågs förr vara en för många ett krav att delta i. Naturligtvis ville man hedra den döde och visa sitt deltagande i sorgen med familjen. Numera kanske man följer den avlidnes önskan att begravningen skall ske i stillhet
Alltnog kan man kanske påstå att de i rubriken nämnda förrättningarna hade stor betydelse för släkt och vänner i den meningen att man träffades och umgicks.
Numera vet vi att både bisättning och minnesstund hålles i Tärendö och att den döde fraktas inte till Männikkö utan direkt till gravkapellet där. I allmänhet tar en begravningsbyrå hand om alla arrangemang.

Folkliv och folktro.

Maran, bäran,trollkarlar, trollkvinnor,siare, spöken, gengångare,andar, vittror m.fl. övernaturliga väsen var för många förr i tiden en verklighet.
Nästan alla äldre människor påstod sig ha sett eller hört eller anat sådana väsen. Liknande tankar kan nog förekomma även i dag.
En kisttillverkare i Granhult, verksam på 1870-talet, lär ha blivit svårt rådbråkad av den döde. Varför? Jo! Han hade talat illa om den döde. Annat straff kunde vara att man hamnade i råets boning. Det behövde inte betyda att man råkade illa ut!!
Mörka vinterkvällar satt man framför eldstaden (öppenspisen, kakelugnen) i pörtet Någon ( oftast en kvinna) berättade t.ex. spökhistorier. Det var spännande och hemskt att höra på. Särskilt barn fantiserade vidare . Vi som är 70+ har säkert varit med om detta.
Våra äldre förfäder hade nog i viss mening en betydligt rikare fantasivärld än våra dagars uppfattning om andeväsen.
Vissa områden,ja, kanske allt, hade mäkliga "lagar" om vad som fick göras och inte göras. Det fanns många tabun.
T.ex i samband med jakt förekom mycket "hokus pokus" när blykulor stöptes.
Mötte en jägare en kvinna, när han gick till skogs, så var den dagen förstörd ur jaktlig synpunkt.
Ett av de viktigaste tam-djuren var KON. Blev kon sjuk, t.ex. den idisslade inte, gjordes en ny tugga av mjöl, agnar,, söndersmulat torrt björklöv, tobak m.m. Med våld stoppades tuggan in i kons mun. Om behandlingen ej lyckades tog man en tugga från en frisk ko. Halva tuggan fördes in i sjuklingens mun. Den andra halvan gavs tillbaka till den friska kon. En del behandlingar var säkert mycket smärtsamma. Ont skulle med ont fördrivas.
En vanlig sjukdom var koskema ( svullnad eller böld).En del tog då till s.k. koskemadryck bestående av vatten eller mjölk och lite salt. Man blåste på drycken först medsols och sen motsols sägande:" Om du är en åkomma eller farsot,så måste Herren Jesu blod rena dig!"
Maran var en annan ond varelse som ställde till med mycket problem.Särskilt på hästar men även på kor. Botemedlet här skulle vara mjölk+ fotogen!!
Annars handlade berättelserna mest om gengångare.
Det mesta av det ovan skrivna är hämtat från en bok Tornedalica nr 10. utgiven1970.
Det är två personer från Erkheikki W,L Wanhainen och William Snell som producerat den. Den förstnämnde var upptecknaren och den som i yrket (jordbrukskonsulent) reste runt i Tornedalen och fick folk att berätta. William Snell ( skolinspektör och kusin till W,L. Wanhainen) översatte allt till svenska Tornedalica nr 10 finns på biblioteken. Låna den och läs ! Rekommenderas!

MODERNA REDSKAP , EL-ström m.m. kommer till byn.

1920 Telefon, cykel.

1931-32 El-ström.

1933 Radio

1940-talet Tröskverk med elmotor. (Tidigare handdraget tröskverk)

1943 Motorcykel.

1945 Bil, lastbil.

1940-talet Moped.

1950-talet Traktor.

1952 Båtmotor.

1961 TV

1962 Skoter.

Vår by Männikkö

Johan Petter Nilsson Pesula, född 1853 intervjuades av lärarinnan Jenny Perttu mellan åren 1938-40.
För mer än 200 år sedan hade jägare och fiskare byggt ett par jaktkojor på den plats som byn Männikkö nu ligger. Övre kåtan (Ylikoda) låg på Kentän termä (ungefär där Bertil Kantolas hus står). Därav fick byn namnet Ylikodanmännikkö. Namnet ändrades dock till Männikkö den 8:e juli 1964. Den nedre kåtan (Alakoda) fanns vid Makkarasuando. Tärendöborna jagade här bl.a. i Viitavaara. De förvarade köttet i en "Nili" (Njalla). Nililjänkkä och Nililehto var en del av deras jaktmarker.
Enligt Johan Petter Nilsson Pesula var den första nybyggaren i Ylikodanmännikkö "Nilan Pekka". Hans stuga stod bakom Pesulas mangårdsbyggnad, men stugan brann ned. Nilan Pekka byggde den "gamla sidan" hos Pesulas.
Kantolas Mikko från Tärendö köpte huset av Nilas änka. Kantolas Mikko föddes 1806 och var gift med Brita Stina, född samma år. När ovannämnda par behövde vårdare kom Nils Petter Olsson, född 1824 i Hakkas, gift med Anna Greta Johansdotter Juuso efter att ha varit dräng hos Vanhatalos i Tärendö. Denne Nils Petter Olsson fick tillnamnet Pesula.
Nils Petter Olsson Pesula övertog gården efter Kantolas bortgång. Sedan fick gården namnet Pesula. Efter Nils Petter Olsson Pesulas död 1896, blev sonen Johan Petter Nilsson Pesula, född 1853, gift med Brita Johanna, ny ägare tillsammans med sina bröder Isak och Henrik.

…

Då blev Johan Petter ägare till 1:8, Isak och Henrik till var sin tredjedel av 1:1. 1927, delades Johan Petters 1:8 till Carolina Karlsson Friblom och fick också beteckningen 1:8. Sonen Albin Pesula Aldenlövs del fick beteckningen 1:7. Carolinas son Ragnar Friblom övertog 1:8 1972-04-12. Efter hans bortgång 1986, blev systern Elsa Broth ägare.

Fisket och jakten
Närd en förste fiskaren, jägaren, beträdde stränderna kring Ylikodanmännikö kan ingen veta. Men eftersom s.k. lösfynd har gjorts i både Saittarova och Tärendö från förhistorisk tid (dolkhandtag av skiffer, pilspets av kvartsit, skifferkniv) kan man förmoda att fiskevattnen i Kalix älv samt jaktmarkerna i alla väderstreck utnyttjats i mycket gamla tider av fångstmän från omgivande byar.

En pilspets av sten hittades 1949 på Luokavuoma av Inge Johansson och Birger Johansson. Den hittades under ett lager av näver. Troligtvis hade en jaktkoja legat på fyndplatsen.

Jakten och fisket var förr viktiga för naturahushållningen. Jag tillåter mig citera förre folkskolläraren och sedermera länsskoleinspektören Erik Lundemarks uppteckning från 1935. Här sägs att vildrenen var (förutom någon gång björn) det stora viltet. Om s.k. fångstgropssystem för vildren (eller älggropar) funnits i männikköområdet är tveksamt. Älgen tycks ha varit mycket sällsynt långt in på 1900-talet. Här förekom säkert s.k. fångststigar (virkamaa pyytöreisut, eller pyytökeinot).

Ett sådant område hörde till varje gård. Annars var det ju så enkelt att varje byaman jagade var han ville inom byns mark. Det gällde all småviltjakt. Frågar man idag markägaren så får man i allmänhet jaga småvilt på samma vis! 1789 förenades jakträtten med jordägandet. Så småningom blev (1938 års jaktlag) jakträtten markägarens. I denna jaktlag reglerades även jakttider, tillåtna skjutvapen och övriga jaktredskap.

Sen dess (1938) har lagar om jakt och fiske tillkommit och ändrats. I alla tider har tillgången på vilt varierat från svagt till betydligt bättre. I år 2005 har vi haft glädjen att se relativt bra med skogsfågel. Själv kommer jag aldrig att glömma åren 1955-57 när orrflockar på 100-talet fåglar och tjäder och ripa i stora mängder fanns. Gamla på den tiden sade att dessa var de bästa småviltåren i mannaminne.

Orren är nu nästan borta från männikköområdet. Älgen däremot har haft numerär de senaste 10-15 åren, så stark att skogsbolagen önskar högre avskjutning.

Något om jakthundar:
Spetshunden är den urgamla jakthundrasen. Med tiden utvecklades specialister. Trädskällare på ekorre, fågel och mård, är finnspets och norrbottens-spets ("nobs"). Nobsen räddades till eftervärlden genom en insats av en jägmästare i Pajala på 1960-talet.

Duktiga gråhundar och jämthundar har mer och mer dominerat som älghundar. En stövare (harhund) finns i byn liksom stående fågelhundar av raserna engelsk setter och breton. Som stående skogsfågelhund vill jag gärna framhålla vorsteh-raserna. Fler raser har säkert förekommit. Vi ska inte nedvärdera blandrashundar, som kan vara utomordenligt dugliga.

Fiske
I laga skifteshandlingar 1882 sägs "Fisket i elvar, åar må begagnas gemensamt"

Fisket bedrevs med bocknät, ljustring, drag och laxpator. Har pator satts uti Kalix älv i Männikkö?

Världskrigen under 1900-talet bidrog till att laxen nästan försvann från älven. Harr, öring (någon gädda eller sik) blev viktigaste arterna. En intressant fiskemetod var s.k. "kultetus". Metoden gick så till att man hade en strömbräda som drog ett 10 cm långt och 4 fot djup nät. När harren på höstkvällarna samlades in till stranden släppte man ner nätet en bit från stranden och med båtens för mot land kunde andre mannen samtidigt samtidigt med båtstaken skrämma harren i nätet!

Den 8 juni 1991 bildades Vaenvaara/Männikkö byars fiskevårdsområde. Mer om detta finns på annan plats i denna bok.

Stortjur i Vuomajoki
Harald och Sven Videhall passade vid bäcken. En stor tjur kom och båda sköt. Älgen föll ner i bäcken och med stor möda drog laget upp den ur bäcken.

Ekorrjakt
Inge och Birger ska över Huhanoja. Det är högt vatten i bäcken. För att komma över fäller man en lång gran. Granen nådde dock ej ända fram till andra stranden, och när Inge högg yxan i granen för att få grepp om den fick Birger fram sin fot så olyckligt att främre delen av en tå klövs av yxan. Den allmänna meningen var väl först att avbryta jakten och gå hem, men det tyckte inte Birger. En näsduk runt den blödande tån och med stöveln på foten så fortsatte jakten som om ingenting hänt. På eftermiddagen när de kom hem efter säkert minst en mils vandring tog Birger av sig stöveln, medan systern tittade på. Emellertid så lär den avhuggna tån ha ramlat ut på golvet varvid systern svimmade.

Björnjakten i slutet av 1980-talet
Första jaktdagen. Patrik, Sten och Börje är på väg till sina pass då en björn kommer emot dem. Två skott avlossas och björnen försvinner in i skogen. Efter en timmes väntan går man efter spåret och finner den efter ca 60-70 m, där björnen ligger död av ett hjärtskott.

Jordbruket av Inge Johansson

En historisk beskrivning i stora drag över jordbrukets utveckling från den första bosättaren och grundaren av Ylikodanmännikkö by.

Den första husförhörslängden för byn är från 1819-1828 och som står för antagande av tiden för den första fasta bosättningen.
Emellertid kan de ha varit bosättning tidigare mer eller mindre permanent. Sen framgår av byanamnet så ligger byn på en tallhed så virke till byggnader fanns det nära. Men att sedan få lite brukat mark för odling av tex. potatis och korn var säkert mycket arbetsamt med dåtidens redskap. De troligen första små åkrarna låg i sluttningen på västra sidan om älven. Läget för odling valdes för att marken där var mindre stenbunden, samt att läget troligen var mindre frostkänslig. När vägen byggdes 1935 så drogs den dels över dessa små odlingar.

Varför bosätta sig i Ylikodanmännikkö?
Ja, en anledning var nog bra jakt och fiske möjligheter, men även att Tärendö bönderna hade sina slåttermyrar så långt upp som 20 km. Detta medförde att Männikkö bosättarna (nybyggarna) måste söka slåttermyrar utanför Tärendö bönders områden. Staten eller kronan som man kallade, hade intresse av att få folk att bosätta sig i skogarna, erbjöd krontorp, dels för att få arbetskraft, samt viss bevakning. Skogen hade börjat få värde och skogsbolagen behövde arbetskraft som de kunde få från byarna på orten.

Var jordbruk nödvändigt?
För att överleva så måste man odla mark för potatis, korn och foder för djuren. Sedan de hade fått möjlighet att börja med djurskötsel, kor, får och häst samt även renskötsel, och den brukade arealen ökade, främst korn, så måste en kvarn byggas. Denna kvarn byggdes till Tiankijoki strax nedanför fallet c:a 100 meter från älven. Nu finns ingenting kvar av den, men den kallades för Pesulan mylly.
Senare byggdes även en kvarn ovanför fallet som finns kvar än idag. Den byggdes av bröderna Petter, Herman och Simon. Till den måste man gräva och bygga en vattenränna, eller en mindre kanal för att leda vattnet till vattenhjulet som drev kvarn stenarna. Kvarnen nyttjades senast på 1930 talet.

För att få foder åt djuren lades mycket arbete på att få gräsväxt på myrmarker och bäckstränder. Det alltför vattensjuka myrarna dränerades genom att ta upp grunda diken för att leda bort vattnet. På bäckstränderna röjde man upp från vide och annan grövre växtlighet, och fick därmed bra avkastning. Ett sätt att få växtlighet var att avleda vatten från en bäck t.ex. (huhanoja) ut på närliggande våtmark som på såvis fick näringsämnen som gav bra växtlighet. Även från grunda sjöar har djupare diken grävts för att sänka vattennivån och därmed få torrlagda sjöstränder som gav mycket foder. Röjningen av stränderna vid stränderna vid Koinojoki och Vuomajoki gav god avkastning, och där byggdes ett antal lador för att skydda höet från väder och vind. Kodajänkä och Tiankijoki, för att nämna några av ett stort antal slåttermyrar som var viktiga för foder anskaffningen. De ovannämnda åtgärderna gjorde att foder kunde skördas till större antal djur. Ladugårdarna byggdes med 5-10 båsplatser plus ungdjur och i regel ett separat får utrymme samt stall för 1-3 hästar.

Efter storskiftets genomförande 1886 fick de 4 gårdarna klara gränser med rågångar. Man lade skiftena så att respektive gård fick sina brukade åker och myrslåtter på sitt skifte. Slåttermyrar ansågs värdefullare än skogsmark, därför drogs slåttergränserna så att man fick sina slåttermyrar på bekostnad av skogsmarken som därmed blev mindre.

Storskiftet var den största reform som genomfördes, där staten eller "kronan", som ägde all mark gav möjlighet för människorna som var kronotorpare eller kronoåbohemman, att om de så önskade kunde erhålla även stora skogsskiften.

Johan Petter Johansson f:1865 har berätttat att man hade kallats till möte i Tärendö, mellan myndigheter och kronotorpare bl:a från Ylikodamännikkö.
Där hade en framsynt person sagt att de som ville bli markägare skulle ta många skatteören för att få större skiften, om skatteören har med skiftets storlek att göra, låter jag vara osagt.

De fyra gårdarna kallades enligt följande:
Ylikodanmännikkö NR 1 Alapää c:a 2500h i dagligt tal kallad (Pesula gård)
Ylikodanmännikkö NR 2 Jussi c:a 2300h kallad (Jussan gård)
Ylikodanmännikkö NR 3 Kronotorp Mäki också kallad (Mäki gård)
Ylikodanmännikkö NR 4 Skattehemman Lehtipalo kallad för Ylipää gård

Vid storskiftets slutskede visade det sig att mark som var avsett för att skiftas inte fann intressenter som ville bli skogs markägare.
Slåttermyrarna hade redan skiftats ut med tillhörande skogsmark, av den mark som blev över bildades sockenallmänningar i Pajala, Tärendö m.fl. socknar. Avkastningen från dessa allmänningar skulle delas ut mellan de nyblivna markägare (hemmansägarna). Senare när skogen har fått bättre värde, så har avkastningen och därmed utdelningen varit till stor nytta för b.la. jordbruket och även för skogsbruket genom olika bidrag.

Under1800-talets senare hälft har folkmängden i byn ökat enl. husförhörslängden till 73 personer 1891.
Eftersom det till stor del var självhushållning så måste även jordbruket följa utvecklingen. Nyodlingen måste öka för att kunna föda mera djur och människor.

På Ylikodanmännikkö NR 1 var utvecklingen följande:
Nils Petter Olsson f: 1824 och Anna Greta Juuso f: 1829 fick följande barn som bosatte sig i byn.
Johan Petter f:1853 övertog hemgården ( Pesula) Isak f:1855 och Selma byggde ( Iskogården) Fredrik f:1861 ogift och brodern Henrik f:1865 byggde ( Heikkagården). Karl Mikael f:1867 och hustrun Lea byggde på samma hemman. De ovan nämnda sönerna efter Nils Petter nyodlade åkermark på samägda Ylikodanmännikkö NR1, dock inte Karl Mikael som inte fick del i fastigheten.

På Ylikodanmännikkö NR 2 (Jussi) var utvecklingen följande:
Johan Johansson f: 1824 och hustrun Lena Kajsa f: 1839 fick barnen Johan Petter f: 1865, Mikael Herman f: 1868, Britta Johanna f: 1871, och Simon f: 1880. J. Petter och M. Herman blev ägare till fastigheten, medan B. Johanna gifte sig med J. Petter Pesula från granngården. Simon byggde ett hus på holmen på samma fastighet, men som han senare överlät till Johan Johansson d:y (Rovan Johani).

Simon och Anna övertog Ylikodanmännikkö NR 4 skattehemman (Lehtipalo) efter Johan Fredrik Heinonen som blev kronotorpare i Niskalehto. Observera att hemmanet var i skogsbolagsägo, (nuvarande SCA), men Simon fick förvärva vissa slåttermyrar som låg på fastigheten bl.a Lempiö och Salmenvuoma och i anslutning till dessa avstyckades några tiotal hektar skog, så även gårdskiftet.

Ylikodanmännikkö NR 3 Kronotorp Mäki:
Mikael Johansson Kantola f: 1848 och hustrun hade följande barn Hilda Maria f: 1871, Eva Karolina f: 1872, Emilia f: 1875 och J. Hjalmar f: 1877. Barn med andra hustrun Matilda Johansdotter Tjäder f: 1855 oä son Sanherib f:1877, oä dotter Sofia Elmina f: 1884,Lea f: 1886, Johan Nestor f: 1888 och Oskar Fredrik f: 1891.
Eftersom NR 3 har varit kronoåbohemman till 1960-talet så har den gått från far till äldsta son, nämligen till Isak Hjalmar och senare till Hjalmar dy. Nuvarande ägare är Bo-Göran Törnqvist, som är systers son.

Jag har på sidan 3 skrivit om personer på de 3 kronotorpen, men lämnar den personliga delen av historie skrivningen.

När jag nu fortsätter historieskrivningen så förkortar jag byanamnet till enbart Männikkö vilket har skett senare i offentliga handlingar (1900-talet).

När nu det fyra gårdarna genom storskiftet fick sina skiften klart markerade med upphuggna rågångar så var det troligen en god injektion för ökat arbete på det egna hemmanet.
Även familjerna blev större med upp till 12-13 barn som mest.

Männikkö NR 2:1 (Jussi)
Johan Johansson (Markusson), som efter skiftet ägde fastigheten (hemmanet), överlät denna före sekelskiftet till sönerna J. Petter och M. Herman. Petter bildade familj med Emilia Pekkari från Tärendö och byggde gård längre upp på backen medan Herman blev kvar på hemgården.
Med den positiva utvecklingen invånarmässigt så krävdes att även åkerarealen utökades, vilket också skedde.
Kornet som man odlade kunde nu malas i nybyggd kvarn i Tärendö.
För att transportera kornet till kvarnen måste man sommartid göra med båt, eller med häst vintertid.
Efter 1935 när vägen kom så blev även dessa transporter lättare.

Nu kunde man vissa år, om inte frosten kom för tidigt, få så bra skörd
att man kunde ge lite mjöl blandat i hö, som ofta kunde vara av dålig kvalite, och därmed få djuren att äta.

De flesta hushållen hade djurhållning så blev efterfrågan på slåttermark, främst ungslåtter en bristvara.
På 1900-talet så insåg man att något måste göras.
Nu hade utvecklingen inom jordbruket börjat sprida sig till byarna.
Länstyrelsen eller hushållningssällskapet hade en vandringsrättare, som det kallades på den tiden, som bistod med kunskap och råd till bönderna.

Det var nämligen då som det började ske mera verkningsfyllda åtgärder inom jordbruket.
Dikning av Pikkujouki, vaskavuoma och på östra sidan älven dikades den nära liggande stora myren till viss del. När dräneringen hade verkat så pass att tegdiken och andra arbeten med färdigställande för sådd kunde genomföras var detta en stor framgång för byns jordbruk.
När arbetet med nyodling på dessa myrar fortskred och mera foder kunde skördas, så fick man mera näringsrik foder till djuren.
Detta medförde att de sämre slåttermyrarna som inte gav så mycket foder kunde lämnas.
Även avels betydelse för mjölkproduktionen började uppmärksammas. Den första renrasiga SKB-tjuren hade Petter och Karl på 1930-talet. Senare hade även Johan och Albert Johanssonrenrasiga avelstjurar.

På 1960-talet böjade seminverksamheten. Nu hade man möjlighet att verkligen få avkomma från tjurar med bra härstamning. Genom avels arbetet och bättre foder ökade mjölkproduktionen och man började leverera mjölk till mejeriet i Tärendö. Genom att byn hade fått väg så var mjölk transporten möjlig. Den som först började med linjetrafik och även mjölk transport var Henrik Henriksson. Sedan övertog Alfred Poromaa från Saittarova linjetrafiken, som omfattade post, person och mjölk transport. Han hade linjetrafiken en längre tid, men överlät den till Elis Kero, under hans innehavstid av trafiken med mjölk transport så lades mejeriet i Tärendö ned och mjölken började man köra till Vittangi. Nu började den stora rationaliseringen inom mejerierna. Mejeriet i Vittangi lades ned. Till Pajala byggdes ett nytt och större mejeri och mjölken började köras dit.
Br. Pohjanen från Nuuksjärvi tog över mjölk transporten, vilket gjordes med tanklastbil.
På 1970-talet fick även leverantörerna mjölktank till gården.
Detta underlättade mjölkhanteringen väldigt mycket när man inte behövde transportera till mjölkbod vid väg.
Även mejeriet i Pajala lades ned efter en kort verksamhetstid.
Hedenäset som hade fått ett nybyggt stort mejeri som var tekniskt modern skulle ta över.
Nu har mjölkhanteringen även där upphört och mjölken transporteras till Luleå.
Är den beskrivna transport karusellen slöseri med pengar, eller lönsamt rationell??

VÄXTODLING

När de närliggande myrarna dikats, så har även den ofta tidiga nattfrosten kommit senare, varför spannmålsodlingen hade större möjlighet att lyckas. Den odlade arealen hade nu ökat betydligt, korn var det sädesslag som odlades mest, men även vete och råg har provats på dock med mindre framgång, på grund av dessa sädesslag inte kan gå till mognad. Potatis till husbehov var också viktigt för varje hushåll. För att skörda åkrarna användes skära, sen gjorde man kärvar som hängdes på speciella störar för torkning. Om vädret var regnigt så måste man ta in i rian, som kunde värmas upp, och torka kärvarna.
Från att med slagor frigöra sädeskornen från strået, övertog den handdrivna tröskan på 1920-talet, det tunga och dammiga jobbet, tröskmaskinen drevs av 2 man.

På 1940-talet skaffade Johan Johansson en elmotor som användes för att driva tröskmaskinen. Några år senare inköptes en begagnad större maskin, som både tröskade, rensade och säckade direkt.
Den ägdes gemensamt av bönderna.
Nästa steg i hanteringen är malningen, men även detta var inte ett större problem.
I Tärendö hade man byggt en kvarn på Penninsaari, som drevs med vattenturbin. Den hade kapacitet att betjäna hela Tärendö kommun och delar av grann kommunerna.
När byn fick bilväg 1935-1937så blev transporten till kvarnen inget större problem. Trots ovannämnda förbättringar så började spannmålsodlingen att minska och på slutet av 1940-talet lades kvarnen ned.
Nu insåg bönderna att det var bättre att odla hö på åkrarna istället och sluta med myrslåtter. Till denna förändring bidrog möjligheten att börja köpa kraftfoder av Lantmännen som hade försäljningsställe i Tärendö.
Lantmännen, eller Norrbottens lantmanna förening som det kallades på den tiden, öppnade senare en filial i Männikkö, där man kunde köpa de viktigaste kraftfoder sorterna. Johan Johansson hade hand om denna filial.

På 1950-talet hade byn c:a 10tal mjölkleverantörer, men sen började nedräkningen. Främst berodde det på att de slutade på grund av åldersskäl, och yngre krafter inte ville ta över.
På 1970-talet kändes det att jordbruket även i inlandet kanske hade möjlighet att fortsätta, då det var lättare att få lån och bidrag för investeringar i ladugårdsbyggen m.m.
Mjölkpriset hade också stigit betydligt.
Detta medförde att de var många yngre som vågade satsa på mjölkproduktion, nämligen 3 i Männikkö och en i Vaenvaara. Men den positiva utvecklingen varade inte så länge.
Trots rörmjölkning till tank och maskinell utgödsling, samt skulltork och annan maskinell utrustning så valde de flesta att sluta med mjölkproduktion. I dagsläget finns bara en kvar.

Nu ligger c:a 70% av Vasikavuomas odlade areal i träda och förbuskas, samma gäller för Pikkujänkä.
Fastmarksvallarna däremot har än så länge skördats, men c:a 50% med extensivt bruk.

Något om sommarbete för djuren:

Ända till början av 1960-talet så gick djuren fritt på skogsbete.
Man hade stängsel runt byn och åkermarken, korna flyttades till sommarladugården, som i regel låg 100-200 m från själva gården.
De mjölkades på morgon och släpptes ut för att själv söka bete.
De kom tillbaka när det var dags för kvällsmjölkning, men kunde ibland på sensommaren när de var svamp i skogen, ligga över till nästa dag.
Fåren däremot fördes till skogsbete i maj-juni och fick vara där till slutet av augusti. De hade märkts i örat med respektive gårds märke.
Betesområdet låg c:a 1km söder om Niskalehto och sträckte halvvägs till Tärendö.
Hästarna hade sitt sommarbete i Vitavaara i huvudsak, men kunde vandra till Kusikouhuhta i söder ock Loukaskuru i norr, en sträcka på 7-8 km. Man kan fråga sig hur djuren klarade sig för rovdjuren, men det var sällan som något får kom bort, däremot så har kor ibland gått ner i någon förrädisk kallkälla, samt enligt sägen så har 1 ko blivit slagen av björn. Tydligen så fanns det inte så mycket rovdjur.

RESUME
På historigruppens först sammankomst så föredrogs förslag till arbetsplan med 1-18 punkter.
På min lott föll punkt 4, alltså jordbruk och boskapsskötsel.
Det kan visas visas var troligen de första spadtagen har tagits, men sedan får man lita på berättaren av bl:a. min farfar Johan Petter f. 1865 och som levt och verkat i byn hela sitt liv.
Jag själv har praktisk erfarenhet från 1930 talet t.o.m. 1991, men i viss mån till dags datum.

Männikkö i dec.2006

Inge Johansson 79 år
MYRSLÅTTER.

Jag fick vara med om myrslåtter bara 11 år gammal. Jag vet att en del barn var ännu yngre.
Det handlade om gångvägar på upp emot 2 mil eller mer.
Vi hade rätt till myrslåtter på flera ställen runt Männikkö.Bl.a. i Petäjikkö ( norra sidan älven), Kaivos (Huhta, SV byn) Här ser man ännu grävda diken från 1800-talet kanske.Vidare i Kotajänkä, vid Luhtajärvi, Suupijärvi, Narkån och viktigast kanske i Vuomajoki som ligger i Koinuvuomaa nära Koinujärvi. Där har vi fortfarande kvar en rätt så väl bibehållen slåtterkoja.
Jag har i min ägo anteckningar, som handlar om vilka som grävde diken från Koinujärvi till Koinujoki. Min morfar Johan Petter Pesula skrev dessa vid sekelskiftet 1800-1900.
Även lador timrades där. Diken grävdes för att ordna översilning.En sorts gödsling kanske man kan kalla det.
Vägbygget från Männikkö upp mot Saarikoski startade 1949, så före det året måste man gå till dessa slåtterplatser.

Förberedelserna till arbetet på myrarna bestod bl.a i att under vårtiden (skartid) med häst köra ut fil i trätunnor (anka). Dessa anka sattes ner i någon kallkälla eller annat kallt ställe. Även annat livsmedel fraktades ut till kojorna. T.ex bröd, havregryn, mannagryn, mjölkpulver (Semper), Tomtebrus åt barnen m.m.
Hemmavid hade karlarna mycket bestyr med att ordna liar, knivar samt (siipi)= en vinge som fästes på lien .Med dess hjälp hamnade höet i en sträng, när man slog.
Några ord om klädsel: Vanliga arbetskläder förstås, men skorna var s.k. näbb-eller finnstövlar.De hade inte hårdsula utan foten och skaftet på skon var av skinn.
Tidningspapper och skohö stoppades i skon. Så utrustad gick man ut på myren. De som var med berättar att efter ett tag hade man stövelskaftet under fotsulan.
I slutet av 40-talet kom så gummistöveln. En verklig framgång för myrslåtterfolket m.fl.
För att skydda sig mot insekterna kunde man ha en huva över hals och nacke. Beckoljan användes flitigt.
Det var inte ovanligt att man slog lien i ett jordgetingbo.Då gällde det att hålla sig undan.
När getingarna lugnat sig något försökte man trampa ner boet i myren.
Man kanske kan föreställa sig hur tufft det var att jobba där ute på myren.Var det vindstilla och mulet skulle nog vi nutida människor inte klara det?!
Ett dags schema kunde vara ungefär som följer:
Fika,( smörgås + kaffe eller annan dryck) före kl. 6 på morgonen.
Vid 9-10-tiden blev det en ordentlig matrast.Vi åt fil+bröd+ ev pålägg (corned beef,korv m.m),kanske kaffe eller dryck.
Jag fick förstås ta hand om disken, som skedde i bäcken eller i diket från sjön.
Mera jobb på myren fram till kl 1-2- då kaffe och annan dryck intogs samt något att tugga på.
Närmare kl.5 hade jag nöjet att gå och förbereda middagen.
Makaroner, ibland potatis +korv, konserv av något slag.Fisk åt vi ju förstås om någon haft tid att näta eller meta.
Mjölkpulver blandat med vatten dög gott till gröten. Ägg hade man ibland med hemifrån.
Matfrågan var egentligen aldrig något problem. Tog maten slut var det ju bara att gå hem och hämta.Vad gäller själva matlagningen så skedde den över öppen eld Grötgrytan hängde i en måg (vinka) över elden. Det var hett att stå där och röra i grytan.
Härmed något om själva slåtterarbetet:
Man försökte slå efter en viss linje så att höet hamnade i ovan nämnda sträng. Om torkvädret var bra och höet tunt vände man höet med räffsan och kunde kanske bära det till ladan samma dag. Man gjorde en lapo(höbunt ,som bestod av tre fämmiä), med räffsan och hivade upp den på axeln och knegade iväg till ladan.Fanns ingen sådan gjordes en provisorisk hässja (saura) av några störar . Höet placerades på vidjor som band ihop det hela.
Tyngre hö måste torka kanske flera dagar. En del bar det till ladan med ett bårliknande redskap som kallades sapilhaat. När arbetet var klart gick man till nästa ställe. Jag minns att vi en gång var borta i två veckor. Då hade naturligtvis pappa hämtat mer mat hemifrån.
Något om vägen till vårat Vuomajoki.Det finns ett annat ställe med samma namn längs med Koinujoki.
Det är drygt 2 mil från Männikkö till Vuomajoki och vandringen dit tog väl c.a 5 timmar. Vi startade från Sanherib Tjäders gård i M-ö på en stig som via Rantarova ledde till Viitavaara och vidare till Loukasvuoma. Där fanns en spångad stig( kan ses fortfarande). Ute på den myren ligger en stor kallkälla där vi naturligtvis släckte törsten.Stigen ledde fram till Koinujoki som passerades ungefär 100 m nerströms nuvarande bro. Nu upp över Koinuvaara och ner till Koinuvuoma. Hela tiden i västlig riktning.Där vid myrkanten finns några gräsbeväxta myrsträngar som gör det möjligt att gå över till en holme nära Vuomajoki.Vi var nu nära slåttermyrarna.
Det var folk från flera gårdar som använde dessa stigar.Nästan alla hade slåttermyrar.
Om det regnade kunde dagarna fördrivas med besök i andra kojor eller kanske med mete i bäckarna. Visst kunde man gå hem och återvända senare, men det kändes förstås tungt
Det fanns ungdomar som kunde springa hem på lördageftermiddag för att hinna till dansen i någon by. Det gällde naturligtvis att vara tillbaka måndagmorgon
Jag har hört att man något år inte blev klar med myrslåttern förrän sent i september.Då kanske man slog höet på frusen myr.
Hemtransporten av höet skedde med häst ( någon gång med ren). I vår koja fanns en anteckning om att; Hämtat hö med tragtor! Vi har mängder med inristade namn i timmerväggarna, kanske även något bomärke? I väggarna vid sovplatserna finns också uthuggna små hyllor för pipa.
En del ristningar är mycket eleganta och vackra.
En person som vintertid bodde längre perioder i vuomajokikojan var Feetto (Fredrik Pesula).Han har byggt den och murat en öppenspis, som tyvärr rasat
Feetto var född 1861 och bror till min morfar. Han lär ha lagat skor och sytt handskar.
Han har dessutom timrat den rökbastu som är start- byggnaden i vårt hus i Männikkö.
Jag har försökt att skriva vad jag minns från mina dagar på myrslåtter. Ett tungt arbete som
dock lämnar efter sig en smak av en önskan om att få återuppleva detta.

Enl, expertis var (är) myrhöet inte särskilt näringsrikt, tyvärr. Tyvärr för att med nutida maskiner, som" flyter" överallt skulle man kunna hämta många "kofoder" från de väldiga myrarna som finns här. Men hjortronmarkerna är ju kvar.
Nämnas kan också att myrmarkerna förr värderades högre än skogsmark.
Berättat av Elsa Broth

Kvinnogöromål i äldre tider
Självhushållning gällde i äldre tider. För kvinnorna (liksom för männen) betydde det årstidsbundna sysslor.

Vintern och dess viktigaste sysslor
November till februari var ju ofta kalla månader med korta dagar. Det innebar att utearbeten kunde utföras under ett fåtal timmar mitt på dagen.
Storfamiljen, som var vanlig då, smutsade ner mycket kläder, varför stortvätt blev nödvändig även på vintern.
Eftersom el inte fanns, ej heller maskiner, fick allting tvättas för hand. Man började i ladugården. Stora träsåar användes, i vilka man gnuggade kläderna mot en räfflad tvättbräda. Vattnet värmdes i ladugårdens stora gryta. Gällde det vit tvätt kokades den i vasken och lut i storgrytan. Det stora problemet var väl egentligen sköljningen som måste ske i en upphuggen vak i älven. Såarna med tvätt fraktades till älven med häst. Annars, t.ex. i Vaenvaara, drog man såarna till älven på mjölkkärra, en sträcka på ca 600 m. Den stigen var ju inte precis asfalterad! Småbarnen var med, naturligtvis.

Tvätten hängdes på vinden där den säkert frös. Allteftersom togs t.ex. lakanen in, torkades i köket, varefter mangling vidtog.

[Bild: mangling]

Utanför ladugården fanns alltid en brunn. Olika brunn-typer var: hävarmsbrunn (s.k. Vinttikaivu), och vinschbrunn.

Tjock is fanns nästan alltid runt brunnshålet. Speciellt farligt var det för barn att hämta upp vatten. Någon halkolycka i Männikkö har vad vi vet inte hänt. Men i grannbyn Saittarova inträffade dock att en 16-årig flicka halkade ner i brunnen. Hon räddades av folk som hörde nödropen.

Till vintersysslorna hörde naturligtvis tillverkning av tyger (helyllevadmal som vävdes hemma, skickades iväg till en s.k. stampkvarn. Man fick på så sätt ett mycket starkt tyg. Detta tyg användes framför allt till karlarnas arbetskläder).

Halvyllevadmal vävdes också på bommullsvarp. Kalming, som vävdes på ljus eller vit varp, användes till underkläder. Ullen från egna får användes som inslag i båda vadmalstygerna plus kalming. Det var ju också mycket arbete med ullen som måste kardas, spinnas och tvättas. Vid kardning användes en kardbänk för att reda ut ullen. För att lättare få ordning på ullen penslades den lätt med fotogen. Med handkardornas hjälp fick man fram avlånga, runda ullrullar som sen spanns till garn i spinnrocken. Det var inte ovanligt att dessa ullsrullar togs med i en korg till grannen och spanns där medan nyheter och annat ventilerades.

Vävstolar och varpställningar fanns i de flesta hem. Man vävde allt från mattor till finaste lärft! Konsten att väva ärvdes från mor till dotter. En del kunde vara så skickliga att de efter att ha sett ett nytt vävmönster kunde sätta upp en väv med detta mönster. Vävkurser hölls y byn på 40-talet.

Vårsysslor
I slutet av maj, eller början av juni, släpptes korna ut på skogsbete. De mjölkades i sommarladugården. Även får och hästar släpps. Den stora ladugården (vinterladugården) skurades så noggrant att en del bodde i den under sommaren. Riskvastar till skurningen bestod av hopbundet gran- och björkris. Groning av potatisar ordnades. Sättning av dessa skedde dock ej före Eskildagen. Detta för att man var rädd att frostnätter skulle förstöra allt! Potatislanden spadvändes och gödslades för hand. Eftersom karlarna var på flottning blev även detta arbete kvinnornas.

Inomhus satte man nu igång med dens stora vårstädningen. Allt skurades eller borstades. Alla möbler bars ut och skurades ordentligt. Tak, väggar, genomgick samma behandling. Som tidigare nämnts var ju ladugården renskurad med mattor på golven och passade nu bra som sommarbostad. Efter skurning och fejning av bostadshuset fernissades golven och allt blev så rent och fint så man inte ville gå in där i onödan.

Sommarens sysslor
Efter den 10:e juli var det dags för höbärgningen. Kvinnorna var med i arbetet kanske främst på närliggande ängar men deltog även vid myrslåtter.

Myrslåtter kunde innebära att man fick gå med packning uppemot 2 mil från hemmet. Barn från 8 års ålder fick följa med. Övernattningen i slåtterkojor med jordgolv förekom. Golven risades förstås! Fritt fram för möss, grodor och miljoner knott och mygg. Bra att inte huggorm var (och är) så vanlig i männikkötrakten…

Vissa år kunde myrslåtter pågå ända tills myrarna var frysta. Vita, rynkiga fötter hade nog alla eftersom stövlarna var av läder utan tjockare sula. Med hö eller tidningspapper i, kunde dessa skor kanske stå emot någon timme. Tyvärr försvann styrsel och därför trampades ofta på skaften. När kom den underbara gummistöveln?

Hjortron-, blåbär- och lingonplockningen var främst kvinnoarbete. Men en del karlar följde med på helgerna.

Självklart var bakning, matlagning och tillvaratagning av kött kvinnoarbete. Konservering av kött betydde att man slapp salta eller torka allt.

Vi får inte glömma matkällaren en utekällare med jordgolv. Golvet täcktes med granris. På en vägg fanns hyllor för filbyttor. Där stod också en bänk för separatorn som kom på 30-talet. Smör förvarades också i denna källare. Smöret hade givetvis kärnats av husmor.

Potatisen förvaras precis som nu i en källare grävd under huset med lucka i köksgolvet. När det blev kallt flyttade man fil, mjölk, smör m.m. till mjölkkammaren som var belägen intill pörtet (idag skulle man kalla det storköket).

Tänk vilken lättnad när kylskåp och frysboxar blev envars egendom.

Hösten betydde att korna kunde hitta ätbart foder på vallarna nära hemmet. Förekomst av svamp på hösten orsakade att korna inte kom hem från skogen som vanligt. Då gällde det att hitta dem. Fåren kunde nästan förvildas under en sommar. De var förstås märkta i öronen, men det hände att något får måste skjutas i skogen. I sådant fall var nog en karl med.
Dagarna blev kortare och mer och mer blev innesysslor, t.ex. sömnad, stickning, la… av kläder det viktigaste. Vi ska inte glömma jobbet med att sätta innanfönster?

Julstök med allt vad det innebär, t.ex. korvstoppning, syltor, skinkor, torsk, bakning (matbröd, kakor), extra städning m.m.

Naturligtvis deltog även männen i en del typiska kvinnosysslor. Men det negativt laddade "knapsu"-begreppet, när män gjorde kvinnoarbete, fanns ju.

Männens göromål

Vinter
Efter jul (under högvintern) arbetade de flesta av byns karlar med timmerhuggning och timmerkörning. Långt tillbaka användes ren som dragdjur, men hästen var ju oerhört viktig under många år som dragare.

En syn man minns var en lång karavan med hästar, med geten och bakkälken upphängd på bocken, några hösäckar samt kuskens arbetsredskap, matlåda, kläder m.m. lastat på kälkarna samt kusken själv förstås. De var på väg till en avlägsen avverkning, där de antagligen skulle arbeta fram till den 15:e april eller tidigare.

Vår
Kring den 1:a maj satte bäckflottningen igång. Därefter var det flottning i de stora älvarna som vidtog. Mer om detta i en specialartikel i denna bok.

Sommar
Jordbruket startade i maj med plöjning av potatislanden. Sättningen var inte karlgöra. Plöjning, harvning, och sådd av vallar skedde ju under våren. Höbärgningen började normalt kring den 13:e juli och kunde pågå till långt in i september. Det kunde alltså vara fruset på myrarna.

Regniga somrar kunde innebära att höet inte torkade alls. Då körde man hem det i fruset skick och sen tinades det i varmt vatten, så korna kunde äta det.

Höst
Äntligen höst, och några dagars jakt: m.a.o. semester för karlarna. Fisket räknades också till "semestern"! Jakten på fågel, ekorre m.m. gav både mat och skinn, men älgjakt lyckades mycket sällan. Folk från grannbyar kom långa vägar för att se en slaktplats.

Under hösten fick pigor och drängar möjligheter att träffas under "Römppäviikko".
Männikkö och Granhult turades om att stå för denna höstvecka. Då festades och dansades, så långe man orkade.

Karlarna utförde naturligtvis många andra sysslor. T.ex. utförde man reparationer, tillverkade bruksföremål av trä, skinn, läder, sydde handskar, skor halvsula skor, se över [seldon?], laga, sätta upp stängsel, utföra byggnationer som t.ex. timring av lador, uthus och även bostadshus, repa spåntak, tillverka spån i spånhyvlar m.m. Om korn odlades skulle ju detta tröskas och så småningom stakas upp till skvaltkvarnen i Tiankijoki (ca 3 km uppströms om byn) m.m.

Arbetsbördan för mannen jämfört med kvinnan kunde kanske tyckas vara lättare, men för den flitige (man eller kvinna) fanns alltid arbete att utföra.

Vi får också komma ihåg att en del av de arbeten som utfördes av både kvinnor och män finns kvar ännu idag. Men i och med att el, bensin och diesel blev tillgängligt kunde allehanda maskiner användas och utvecklades. Kanske man kan säga att den verkliga moderniseringen av arbetet i byn startade på 40- och 50-talen och pågår fortfarande.

Skolundervisningen i Männikkö
1892 bestämdes i en folkskolestadga att det i varje lands- och stadsförsamling skulle finnas en fast eller i varje fall en ambulerande skola.

På 1840-talet fanns inga skolor i våra trakter. En del läskunniga föräldrar lärde sina barn att läsa.

I och med 1850-talet förekom undervisning av s.k. lappmissionärer, men om detta skedde i Ylikodanmännikkö vet man inte.

Mot slutet av 1870-talet inrättades en ambulerande småskola i grannbyarna Junosuando, Kangos, Lovikka och Saittajärvi (nuv. Saittarova). Vi vet att Johan Petter Pesula, född 1853 lärde sig läsa och skriva på egen hand medan hans fru Britta Johanna möjligen fått undervisning en kortare tid. Däremot kan man säkert påstå att barn födda på 1890-talet och senare har haft lärare med viss utbildning. Undervisning skedde dock på finska.

I början på 1900-talet tjänstgjorde Beda Kuoppala (Henriksson) och vidare fram till 1937 då byns egen första utbildade lärare tog vid. Det var Jenny Alapää, gift Perttu. Hon skolade till år 1946. Ylikodanmännikkös sista lärare blev dock Ruth Johansson (Pikkuniemi) från Nattavaara som tjänstgjorde till 1947. Därefter gick männikköbarnen i Saittarova, Tärendö (?). Skolbespisning startade redan på 1940-talet. Bespisningstanter var Helga Johansson (Juntti), Sofia Johansson och Nanny Pesula (Lahti).

Barnantalet var som högst ca 20 (i slutet av 1930-talet) och intagning skedde vartannat år. Sista åren förekom barn i fyra klasser. Lekarna på rasterna var t.ex. brännboll och sur.
Vintertid roade man sig med kälk- och skidåkning.

Klassrummet var inrymt i Pesulagården, även på "gamla sidan". Det nuvarande köket i Pesulagården var alltså klassrum! Ännu på 1940-talet var det vanligt att nybörjare inte talade annat än meänkieli.

I skoladministrativt hänseende hörde Tärendö kapell till Pajala moderförsamling till år 1883. Den första flyttande småskolan för kapellagets utbyar inrättades år 1883. Detta system bestod av två s.k. rotar. Till Saittajärvi rote hörde förutom naturligtvis den även Ylikodanmännikkö samt Lautakoski. 1898 inrättade en fast folkskola för Saittajärvi by. Undervisningen fortsatte att vara flyttande för Männikkö och Lautakoski. Några år senare i slutet av 1890-talet, och början av 1900-talet ordnades fast undervisning i Männikkö.

Matvanor till vardag och fest.

Mycket av vad man åt i ett hem berodde ju på hur det var ställt ekonomiskt.
I det mindre bemedlade hemmet förekom naturligtvis inte maträtter som måste köpas från handelsboden ( om sådan fanns) . Man fick nöja sig med rovor kokta eller råa, fil, piimä(fil som var rörd), rieska, ett bröd bakat av bara vatten och kornmjöl. Detta bröd bakades i hemmen och torkades inte. I rian, ett timrat hus med en stor bakugn, bakades ett bröd som torkades. Bakugnen eldades med björkved. De glödande kolen drogs ut med en raka och för att brödet inte skulle bli bränt användes en tallriskvast. Den doppades i vatten och med den sopades sotet ut från ugnen. I kakan gjordes ett hål i mitten. När den var färdiggräddad träddes kakan upp på en stång. Torkningen tog ungefär en vecka.
Eftersom samma lokal skulle användas till dans på lördag måste brödet ut från rian. Dansfolket fick hjälpa till med detta. Brödet förvarades sen i ett härbre. Vid sådana storbak hjälptes två kvinnor åt. Detta bak företogs två gånger per år, vår och höst.
Brödet var hårt men gott. Brödet kunde också brytas ned i kokt mjölk. Denna rätt kallades kiiseli. Med en klick smör i hade man ett gott mål. Kvällsvard i form av kornmjölsgröt var vanligt.
Vid varje gård hade man en källare med jordgolv. Golvet var nergrävt en halv meter för att källaren skulle vara sval. En liten trappa ledde ner till der granristäckta golvet. Det doftade friskt och härligt. I källaren fanns en mjölkhylla, där man ställde filbunkarna. Bunkarna var naturligtvis tillverkade i hemmet. De var runda och med ett djup på ca femton cm. Storleken varierade. Filbunken hade ett rätt så tjockt lager av grädde överst. Filbunken ställdes på bordet.
. Vid spisandet av filen tog den äldste först en slev och öste i sig. Sen räckte han sleven åt den näst äldste o.s.v. Det förekom också att var och en
hade en egen träslev. Man åt i tur och ordning ur samma bunke.

Eget tillverkat smör hade alla som hade kor. På 30-talet kom separatorn (Alfa Laval). En handdriven apparat med vilken grädden kunde skiljas från den feta mjölken.
Kaffeost tillverkades. Sexton liter mjölk kunde gå åt till en stor ost.
Ostlöpe fanns inte att köpa. Vad gjorde man då? När en spädkalv slaktades tog man reda på löpmagen och spände upp den på en träklyka. Magen fylldes till hälften med mjölk. Det blev ostlöpe av detta. Kalvdans gjordes av råmjölk.

Nödåren 1902-1903 förde med sig att man fick blanda bark och renlav i mjölet
Vilt i form av fågel, hare och fisk var vanligt för alla. Älg var dock ovanligt.
Slaktdjur hade man på bondgårdar, men andra hade säkert svårare att få fodret att räcka till åt sådana. Renägare hade förstås kött. Får höll man både för ull och kött. Höns fanns i varje gård.
Renens kött saltades, torkades och röktes.
Nötkött fick man från höstslakten och det kunde förvaras i t.ex. källaren över vintern.
Köttet kokades och stektes. Köttsoppa, lintovelli (fågelvälling med ris) förekom ofta.
Torkat renkött + risvälling blev en härlig anrättning.
Fisk åts både stekt och kokt, men saltades ner om fiskelyckan varit god. Fisk glödstektes.
Saltströmming köptes i träkaggar. Mycket omtyckt och nyttig föda.
Fiskbullar gjordes av rom, mjölke, hjärta, lever, mjöl och salt.
Vi får inte glömma blodbaserad mat som t.ex. egentillverkad blodkorv,.

Allt togs till vara vid en slakt. " Lappkok" med kött, tunga, märgben, hjärta.(älgmule) var en höjdpunkt efter höstslakten. På 1940-talet kunde man konservera kött Kurser hölls av huhållningssällskapet. Man fick också lära sig att ta hand om grönsaker, som hade börjat odlas.
Potatisen kom till övre Tornedalen på 1770-talet, men ännu 1870 åts mer rovor än potatis. Byns första handelsman var Johan Petter Pesula. Han startade affär i slutet på 1800-talet. Där såldes socker, salt, kryddor, kaffe, risgryn, mannagryn, mjöl, strömming, tändstickor, tobaksblad, tyger m.m. Alla försökte förstås ha lite "bättre" mat på bordet till jul. Att baka kaffebröd var nog inte vanligt förrän långt in på 1900-talet
Mest populär var smörbakelser (kammar), kangospepparkakor samt vetebröd (kanelbullar).

I Männikkö har byabönen numera (1952) upphört, men också där har det arbetats. 1824 var den äldste bönhållaren född. Hans namn var Nils Petter Olsson Pesula. Denne delade ansvaret med Mickel Johansson Kantola, född 1850, som höll bön ända till sin död 1920. Johan Nestor Kantola, född 1888, är den siste som skött byabönen i Männikkö.

Den första flyttande småskolan för kapellagets utbyar inrättades 1883. Snart uppdelades emellertid området för de flyttande skolorna i två rotar, nämligen Saittajärvi rote, omfattande Saittajärvi, Ylikodanmännikkö och Lauta- koski samt Kainulasjärvi rote, omfattande byarna Kainulasjärvi, Kompelusvaara, och Selkäjärvi. Den flyttande skolan ambulerade i fortsättningen mellan Männikkö och Lautakoski byar

Sidan senast uppdaterad: 2008-03-10  e-post webmaster